Som blivande psykolog har jag nu lärt mig att låta bli att terapia närstående eftersom detta kan leda till vissa, hur ska jag uttrycka mig....konflikter. Det är någonting vi även pratar om i skolan; det är viktigt att hålla på de terapeutiska ramarna och detta innebär bl a att man ska vara professionell, inte personlig. Detta misslyckas psykopatpsykiatrikern i filmen dåligt med.
När det gäller hans rent tekniska samtalsmetodik skulle han antagligen komma undan med ett G, medan hans KBT-metoder får klart underkänt. Jag har en tenta i just detta ämne på lördag och jag kommer inte att ta till mig någonting av hans utövande.
Slutbedömningen är denna: jag skulle personligen inte ge denna man en anställning, då han bär drag av narcicism, storhetsvansinne, Jesuskomplex och allmänt dåligt omdöme vilket här visar sig genom att han totalt förstör en redan sjuk kvinna som säkert, innan detta utspelar sig, har blivit utsatt för våldsamma övergrepp. Jag skulle inte bli förvånad om dessa har utövats av psykiatrikern i egen hög person. Men, i och för sig, nu är han från USA och de flesta har väl sett dr Phil....
Vad gäller von Trier så borde han nog ta upp sin terapeutfobi med sin terapeut. Tillsammans med resten av sina problem. Och vi får verkligen hoppas att den terapeuten får handledning av en kollega. Eller tusen.
måndag 5 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
så vad tyckte du annars om filmen i stort?
Lite äcklig och lite dum. Men jag är så psykologskadad att jag kanske måste se den igen för att få en helhetsbild. Eller inte.
Skicka en kommentar