Film!

Nu har jag fått hem Widerbergs Joe Hill-film, på gott och ont. Gott: för att jag vill se den, ont: för att jag inte får göra det nu eftersom jag måste plugga. (Filmen är från -71, vilket är bra för det innebär att Widerbergs son som bara har ett enda ansiktsuttryck inte är med.)